Duger jag?

Somliga tycks aldrig ställa sig den frågan utan lever lite som björnen Baloo i Djungelboken, med en avundsvärd självklarhet, synbart obekymrat och tillfreds med tillvaron. Andra är självkritiska och ifrågasätter sitt värde. Eller upplever det som att andra gör det.

Känner vi oss ovärdiga eller otillräckliga, ser vi det ibland som att andra (kanske odefinierat vilka) klistrar den etiketten på oss, fast vi i själva verket dömer oss själva. Projicering är en av de vanligaste mänskliga försvarsmekanismerna. Vi överför våra egna tankar och känslor på omgivningen.

Därför är det viktigt hur vi ser på oss själva. Men också hur vi tror att Gud ser på oss.

Somliga är prestationsinriktade. De tänker att man får vad man förtjänar. Som på jobbet: har du hög kapacitet och gör ett bra jobb får du högre lön. En dålig dag är du inget värd.

Andra tänker, som det står i psaltaren, att vi är hans ögonstenar. Att vi är ovärderliga i Guds ögon, alldeles oavsett vad vi åstadkommer. Bara själva det faktum att vi lever och är till är stort nog.

Nåd = gratis

I kyrkan pratar vi om nåd. På engelska heter det grace, på latin gratia, vilket säger en del om vad det betyder: oförtjänt kärlek. Med det synsättet är vi älskade alldeles oavsett hur mycket eller hur lite vi uträttar. Guds kärlek kan inte förtjänas. Vi kan inte prestera oss till den. Den är gratis.

Du behöver alltså inte vara duktig. Eller felfri. Men att tro på förlåtelse underlättar. Har du medvetet gjort något fel, är det gott att kunna erkänna det och be om förlåtelse. Det lättar hjärtat.

När allt kommer till kritan handlar det inte så mycket om vi duger. Utan i vems ögon vi vill duga.

I andra människors ögon vet man aldrig. I egna ögon är det lätt att döma både sig själv och andra. Men i Guds ögon kan du vara säker på att du är älskad för den du är.

/Lotta Fischerström